Bilderna handlar om en plats som jag kallar Immeln. Den finns både här och där.

När jag bodde i Berlin och tog tunnelbanan till och från ateljén var Schönleinstrasse min station. Där nere under marken satt människor och eldade under en bit folie och andades in den blågråa röken. Reflexionerna i folien skar/sken på samma vis som Immeln kan, när den reflekterar himlen i blågråa nyanser, nästan blygråa. Det ramas in av skogen, som en mörk rand runt det hårda men öppna ljuset.

När Merlau-Ponty skriver ”Jag skulle verkligen ha svårt att förklara var den tavla som jag betraktar finns någonstans” fylls jag av igenkänning. Måleri kan som få andra saker få mig att känna en närvaro av något som egentligen inte borde existera längre. Rum som har stängts men på något vis förblir öppna i färgens utspridning på en yta.

Det går inte att veta hur det ser ut mellan platser men jag anar det som suddigare. Om det finns en täthet där, om det går att komma åt den, så kommer den böljande såsom en vågs rörelse från där den börjar till där som den befinner sig senare. I all förflyttning är rörelsen något bestämt.

Den visar en slags ”samtidighet” som tillåter att platser finns både här och där.

Den blågråa färgen rör mig mellan min barndoms sjö och Berlins tunnelbana.

I bilder ser jag både rök och moln, sjö och himmel, utan att det faktiskt liknar något av det. Jag skrapar färgen upp och ner eller från sida till sida tills jag rent fysiskt inte orkar mer och undrar vad jag egentligen håller på med. Det är inte samma nu som när det började.

Bilden av detta, nu, är en bild av den suddiga rörelsen mellan här och där.